KIRUNA.jpg

Statens Konstråd is funding a site specific project in Kiruna, in the very north of Sweden. During this project I will juxtapose how humans relate to materials and places as different types of resources. This project will take place starting late 2018-2020.

Kiruna stad flyttas 3km för att ge plats åt LKABs expanderande gruvverksamhet. I Kiruna genomsyrar relationen mellan natur och kultur hela upplevelsen av platsen. Bergmassiv som tornar högst över havet står bredvid berg vars massa bryts ned 75000 ton om dagen. Båda marknadsförs som en resurs, men framstår som helt väsensskilda i hur vi relaterar till dem. Natur blir kultur blir industri. Allt material är politik och ingeting är neutralt när rum och objekt verkar som medlare mellan människor och mellan människan och hennes behov. Vi rör oss konstant mellan olika materiella sammanhang som dikterar, behagar eller komplicerar de ritualer vi bygger våra liv kring. Beroende på av vem, för vem, hur, var, vad och i vilket material en specifik plats är konstruerad finns möjlighet att utmana vårt beteende, våra behov och erfarenheten av en upplevelse.

Längs en vandringsled utanför Kiruna kommer jag gestalta ett allmänt tillgängligt vindskydd med återbruk av uppsamlat material när Kiruna stad successivt rivs och flyttas. Ett vindskydd är en välkomnande struktur, något konstruerat och bekant på en avskild plats. En slags uridé om hemmet; ett rum som erbjuder skydd och vila - en destination. Det är ett ramverk som utgår från människans skala och skapar en trygg plats att kroppsligen relatera till i relation till den massiva skala som utomhus innebär. Att kritiskt förhålla sig till konstruerade miljöer kräver att det finns alternativ att uppleva som ifrågasätter påståenden vi lär oss vara sanningar. Sanningar som vem som får planera och gestalta, för vem, hur, var, vad och i vilka material. Historiskt sett har arkitektur utan arkitekt varit ett mer kommunalt sätt att för hand skulptera fram rum för olika sorters behov. Mötet mellan konsthantverk och arkitektur i dessa strukturer flyter samman och bygger på samma arkaiska premisser - gräv där du står och använd din kropp för att forma det du föreställer dig ska fylla dina behov, praktiska såväl som sensibla. Denna typ av rum - handgjord, mjuk och platsspecifik i sina material är påfallande frånvarande i den samtida konstruktionen av våra gemensamma offentliga miljöer. Dessa är adjektiv som snarare associeras med privata rum och sammanhang, hemmet framför allt. Jag är intresserad av hur upplevelsen förändras när ett rum/en plats/ett material gestaltas på ett sätt som representerar något annat än det vi har lärt oss att förvänta oss. Den mesta materiella kultur runtomkring oss sprängs, utvinns, fraktas, processas, fraktas, förädlas, fraktas, prefabriceras, fraktas, konstrueras, rivs/slängs, fraktas, grävs ner/bränns/återvinns och fraktas på en global nivå som gör det svårt att definiera en personlig relation till materiella konsekvenser eller förstå hur något egentligen hänger ihop. En tegelsten från ett rivet stadshus, kakelplattor från någons rivna kök, restmaterial från en expanderande industri samlas och byggs upp på nytt i form av ett allmänt tillgängligt vindskydd längs en vandringsled för att gestalta och juxtapositionera människans relation till materiell kultur utifrån både individuella upplevelser och globala perspektiv.